6 januari 2009

Din egna historia

En berättelse från Narnia,

Två barn stod på tröskeln till ett främmande land. Där fick de ett mycket svårt och riskfyllt uppdrag av Aslan. Han bad dem befria en betydelsefull prins som satt fängslad djupt inne i fiendens land. Barnen måste ge sig långt in i totalt okända områden. För att klara uppdraget fick barnen fyra tecken eller ledtrådar som skulle hjälpa dem att hitta prinsen. Aslan bad barnen upprepa tecknen för sig själva varje morgon och varje kväll. När tecknen slutligen kom skulle de bli nödvändiga ledtrådar för att klara av uppdraget.

Till sist berättade Aslan ytterligare en sak. Landet barnen skulle ge sig in i var inte bara farligt. Aslan förklarade att han inte längre kunde följa med dem så som han alltid gjort förut.
- Visst kommer jag att finnas hos er nu också, förklarade Aslan. Precis som i Narnia så ska jag vaka över varje steg ni tar, skillnaden är att ni inte kommer se mig, ni kommer inte heller alltid att känna min närvaro. Ändå ska jag vara med. Jag lovar att aldrig ens för ett ögonblick lämna er utan uppsikt.

Det räckte för barnen. de antog uppdraget att ta sig in i landet. Om Aslan bara fanns hos dem så skulle de nog klara av att befria en tillfångatagne prinsen.
och så började de sin färd. Tillsammans vandrade pojken och flickan uppför höga höjder där solen lyste från en klarblå himmel. Allt var lugnt och behagligt omkring dem, Visserligen såg de inte Aslan, men inget av barnen hade några större svårigheter att tänka sig att han ändå fanns där. Barnen gick och småpratade med varandra. Då och då undrade de över ifall Aslan verkligen gick bredvid dem eller om man kanske följde efter dem mer på avstånd. hur som helst var de alldeles övertygade om att Aslan vakade över varje steg de tog.

Men plötsligt drog barnens stig ner i djupa dalgångar, där solen dolde sitt sken. I mörkret, kylan och motgångarna svek både pojken och flickan sina löften och de glömde sitt livsviktiga uppdrag. Ledtråd efter ledtråd missade de eftersom att de inte orkade, inte vågade. Både bokstavligt och bildligt slet de sönder sitt skinn och sina hjärtan. I allt detta hemska som hände kände det inte ett uns av Aslans närvaro.
Mot slutet råkade de mer av en tillfällighet snubbla över det allra sista tecknet. Då först kom de ihåg Aslans ord. På så vis lyckades de ändå rädda prinsen.

Tilltufsade och sargade till både kropp och själv nådde barnen slutligen målet. där stod Aslan och tog emot dem. Omskakade och skrämda kröp de upp i lejonets famn. Barnen bad Aslan om förlåtelse för allt som gått fel. Trots att de faktiskt befriat prinsen hade de sannerligen inte betett sig som några hjältar. Gång på gång var de fega, lata och missmodiga. Aslan kramade om dem som förklarade att allting hade ordnat sig. uppdraget blev slutfört och prinsen som varit fången hade befriats.
Säkert kände barnen sig både lättade och tröstade av Aslans ord. Historien hade hur som helst slutat väl.


För pojken var samtalet ändå inte riktigt nog. så snart han fått sin förlåtelse vände han sig mot lejonet.
- Jag vet att vi verkligen svek dig, började han. Vi har ingenting att säga. Trots det finns det en sak som gör ännu mycket ondare. Du svek ditt löfte mot oss! Visst lovade du att finnas med oss under hela vår färd. Du skulle följa oss även om i svek och glömde dig, Det gjorde du inte! Vissa gånger kunde vi kanske ana din närvaro men långa perioder lämnade du oss helt utan hjälp.
- Nej, svarade Aslan. Jag fanns faktiskt hos er.
- Det gjorde du inte, svarade pojken bestämt. Titta här. När allt detta svåra hände. Inte var du med oss då?!
Lugnt och sakligt berättade Aslan vad det var som hände och varför det fick hända just så. När pojken förstod detta blev han alldeles häpen.
- Var det ditt ingripande? utbrast han. Då fanns du ju hos oss. Jag som trodde att allt sånt var rena tillfälligheter. Men det här då? När detta hände svek du i alla fall.
Aslan förklarade den händelsen också. Och han fortsatte berätta bakgrunden till nästa svårighet och nästa igen. Till sist hade han förklarat hela pojkens vandring.

- Förlåt mig Aslan, utbrast han. Nu förstår jag. Du var verkligen med mig. Du hjälpte mig fast jag inte alls trodde det. Nu först ser jag klart. Hela tiden fanns du vid min sida.
Men så var det som att pojkens glädje plötsligt försvann. På nytt blev blicken sorgsen och tung.
- Nu förstår jag min vandring, sa han. Jag kan se att du vakade över mina steg. Men hur är det då med flickan som var med mig? Henne måste du ändå ha svikit! Varför skulle hon annars ha drabbats av så många svårigheter och hur kunde det ena obegripliga efter det andra slå mot just henne?
Då blev Aslan med ens allvarlig.
- Det är flickans historia, svarade han. En dag kommer jag att förklara den för henne så att också hon ska förstå. Hennes historia ger jag bara till henne, den behöver inte du känna. Om du förstår din egen historia så får det vara nog för dig.


God Bless

Ewa

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna här!