1 oktober 2018

Enhörnings och sjöjungfrutårtan

I helgen var det kalas och vi hade 25 barn och 15 vuxna här. Det var 2 kaosartade timmar i vårt lilla hus men det var så roligt och så kul att få träffa fler föräldrar från förskolan. 
Jag gjorde ju en sjöjungfru och enhörningstårta till kalaset, även söta små maränger och små kakbollar. Det var verkligen så roligt att få baka så här igen, det har inte hänt på flera år. Tårtan fylldes med hallonmousse och spacklades med marängsmörkräm med vit choklad. Den övre tårtan är även täckt med sockerpasta, alla dekorationer gick att äta och farinsocker fick föreställa sand.







 Bottnarna gick så klart i ton med temat på tårtan. :)


25 september 2018

Kontraster

I söndags så flyttade min älskade farmor hem till Jesus. Även om det egentligen har varit väntat ganska länge så är det otroligt tråkigt samtidigt som det är skönt att veta att hon är hemma nu och har det så bra som det bara är möjligt.

Och samtidigt som det bokas biljetter för att åka upp på begravningen så planeras det för barnkalas inför helgen som kommer. Livets kontraster.

Idag har jag bakat färgade tårtbottnar för det ska bli en enhörnings och sjöjungfrutårta. Såklart. :)


Har egentligen massor med andra saker som måste göras också men sista månaderna har ju energin inte riktigt funnits där. Det är så frustrerande att känna kopplingen mellan huvudet och kroppen inte fungerar. Nåja, allt har sin tid och så småningom kommer energin att lösa sig också.

Jag har dock fått småsaker gjorda som jag tänkt på länge, en av dem är att jag verkligen velat ha något som håller gardinerna på plats i barnens rum så för ett tag sedan löste jag det så här;



 Ett rosa sidenband med träkulor på. Bandet går i ton med gardinen och träkulorna tyckte jag var en rolig detalj att lägga till. Så nu hålls gardinerna på plats och det stora fönstret kommer till sin rätt och släpper in massor naturligt ljus!




12 september 2018

Rutiner, rutiner

Av någon anledning är det jobbigare för mig än vanligt att komma igång med vardagsrutiner. Jag hade hoppats på att det skulle bli bättre och lättare med medicinerna och i våras var det betydligt bättre. Men sedan jag började med de pulssänkande i somras så har det tyvärr blivit sämre igen och jag är trött på ett sätt nu som jag bara varit i extremt intensiva och påfrestande perioder förut och knappt det. På mornarna tar jag mig knappt upp ur sängen och stora delar av dagarna går bara åt till att försöka få i mig mat och halvsova. Det är rätt problematiskt då jag ju egentligen, förutom att jag kommer jobba ca 50%, pluggar 50% på dagarna nu och borde komma igång med att läsa föreläsningar och litteraturen. Som tur är är studieschemat väldigt flexibelt så jag hoppas att det inte ska bli ett problem.

Nåja. Jag vet ju att liknande perioder har gått över efter ett tag så nu hoppas jag bara att den här perioden börjar närma sig sitt slut. 
Jag vet också att jag mår bra av struktur och tydliga regler och ramar under vardagen så jag ska försöka sätta ihop ett schema som går enkelt att anpassa för varje vecka eftersom att de flesta veckorna kommer att se olika ut. för mig innebär det att schemalägga i princip allt jag behöver göra på en dag förutom typ toalettbesök. Mat, tvätt, skola, städning, jobb, tvtid, kreativ tid osv osv, allt måste ha bestämda tider och dagar för att jag ska kunna få det att fungera så bra som möjligt. Det låter kanske tråkigt, men för mig är det en otrolig befrielse. Så fort jag har fått ihop det vill säga. ;) 

Medans vi väntar på att det ska hända kan ni få ta er en titt på stolarna som jag målat om och bytt tyg på, samt kaminen som kommit en bit i installationen, nu är det bara inmurningen kvar. 


   


Vi proveldade för att se så att vattencirkulationen fungerade som den skulle och det gjorde den så nu kommer vi kunna elda på bra i vinter så snart inmurningen är på plats!

27 augusti 2018

Lastpallssoffan

Vi fick ju klart vår altan nu i sommar, och tur var väl det för vilken fantastisk sommar vi har haft. Jag har även hunit med att bygga en soffa av några lastpallar som blev över och lite spillbitar från altanen. Den är stor och rymmer en 90x200 madrass. Nästa sommar ska madrassen få sig ett ordentligt fodral av regnklädestyg och kuddarna ska kläs om men allt får ha sin tid och just i år är det inte läge att lägga massa tid och energi på det.



Är otroligt nöjd med soffan och att jag lyckats med att bara använda material som vi redan hade hemma. Jag började med att slipa alla lastpallarna överallt så att alla trasiga och vassa bitar försvann. Sedan byggde jag en botten som består av en lastpall som är 120zx120 och en lastpall som är 80x120. De är ihopfästa med regelbitar och på undersitan har jag monterat 45x45 reglar som ben. Sedan är det en 120x120s lastpall som är delad på mitten och där jag tagit bort ca 20 cm på längden på båda delarna så att den fått samma längd som bottenplattan. Jag bestämde vilken vinkel jag ville att ryggstödet skulle vara i, sågade till 45x70s reglar till rätt vinkel, fäste dem i botten och skruvade sedan fast de två ryggstödsdelarna från lastpallen både i reglarna och i soffans botten. Jag har gjort en kant på framsidan som hindrar madrassen från att glida av och armstöden är reglar som kapats och formats. Madrassen hade vi sen innan och kuddarna kommer från en gammal soffa som vi har slängt men där jag sparat kuddarna. 






Armstöden behöver få en eller två stödreglar till så att inte kuddarna glider under vilket de gör nu ibland, men det får nog också bli till nästa sommar! :) Nu får vi se hur länge den håller, men håller den i några år så kommer ju virket från altanen att gråna så då kommer den bli lite mer enhetlig färgmässigt, annars får vi se om den blir målad i någon snygg linoljefärg eller så nästa sommar :)

26 augusti 2018

Nu kör vi igen!

Nu börjar alla rutiner dra igång igen och kanske kan jag i det lyckas få detta bloggande till att bli av igen, jag vet inte ritkigt vad som hände med bloggandet i våras ( skämtar bara, klart jag vet vad det var, adhdn sa bara nej) men det blev en lite för lång paus känner jag och jag har längtat efter att komma igång igen. Jag tycker det är så roligt att skriva även om jag inte skulle påstå att jag är någon skrivartalang, eller fototalang, så det jag visar upp blir ju väldigt.. plain. Men jag har många andra talanger så jag gråter inte över det ;)

Det har i alla fall varit en händelserik sommar. Tomten är återställd, i alla fall till största del, vi har byggt en altan, vi har börjat installera kaminen (ääntligen) och jag har fått jobb.

Från trädgården har vi haft en ofantligt stor äppelskörd, i övrigt så kände jag att jag gav upp lite i slutet av den varma perioden som var nu, så nu börjar våra grönsaksplantor att ge upp. Men en hel del tomater har vi hunnit få, och några fler blir det. Även potatisskörden har varit helt okej, samma med salladen. Däremot fick vi mindre morötter än jag hoppats, vitlöken fick på tog för lite sol och majsen kommer i och för sig men även den har alldeles för lite sol för att bli något vidare.



Det har blivit både mos, gele, saft, must, paj och pajförberedande (frysta äppelklyftor)





Det känns roligt att hösten börjar närma sig, jag mår alltid bra av rutiner och vardag, jag gillar verkligen vardag! 

18 april 2018

Mnyt nr 3: Du kan ju inte ha ADHD, du är ju som alla andra.


Först måste jag bara peka på att alla diagnoser är otroligt individuella. Alla påverkas olika och symptomen är olika starka/jobbiga från person till person. Miljö, familjesituation och liknande påverkar också väldigt mycket hur problematiska problemen blir. Alla myter/missförstånd jag tar upp är det inte alla som möter, andra möter ännu fler. med det sagt, jag tycker att det är väldigt roligt att så många är inne och läser. Jag vet inte vad ni tycker för ni är inte så bra på att ge respons, men jag utgår ifrån att ni tycker att det är intressant, annars hade ni struntat i att klicka er in här :)

När människor möter mig idag så är det här ibland den responsen jag får. Att jag verkar för "normal" för att kunna ha ADHD. 
När mina barndomsvänner fick reda på att jag hade ADHD sa nästan alla att "Det har vi ju vetat hela tiden".

Vad är det då som har förändrats? 
Jag. 
Jag har förändrats. Inte så att min diagnos har försvunnit, långt ifrån, men för varje gång jag har insett att jag gjort, sagt, tyckt eller på annat sätt varit i en situation där mitt beteende inte har varit "normalt" så har jag tagit åt mig. Det gör svinont att känna sig annorlunda när det enda man vill är att vara som alla andra, och sedan har jag kämpat och kämpat och kämpat med att inte bete mig så igen. 
Är det lätt? Nej. 
Har det gett resultat? Ja. 
Precis som den mesta träningen gör. skillnaden mellan fysisk träning och det här är att det här blir inte lättare med tiden. Det kommer inte mer naturligt efter ett tag och kraftansträngningen blir inte mindre efter varje gång.  

Jag har hyperaktivitet, men inte i benen, jag har koncentrationssvårigheter men du märker inte av dem, jag har otroligt svårt att läsa av sociala koder, kroppsspråk, underliggande meningar, självklara signaler, men jag har tränat. Tränat, tränat, tränat. Till den grad att jag överanalyserar allt. Men det vet du heller inte om för det är väldigt sällan som jag kommer fråga dig om jag har analyserat rätt. för jag vill inte verka dum, eller elak, eller som att jag inte tror på vad du säger. Jag vill ju att du ska tycka om mig och jag kommer lägga väldigt stora ansträngningar på just det. Så du märker inte och när jag berättar så tror du inte på mig. 

Det är svårare att få bli utredd för diagnosen om man har klarat skolan men det är inte mindre viktigt. Det är på ett sätt inte så konstigt för många som har väldigt stora problem gör inte det. Men det är också många av oss som klarar skolan, av olika anledningar men som ändå har stora problem. Många av oss klarar av att studera, jobba, vara i relationer, men den kampen vi utför är fruktansvärd. Och hela tiden kämpar vi mot oss själva. Senaste åren har tre andra kvinnor som är eller har varit i nära relationer med mig också blivit diagnostiserade med ADHD. Alla har klarat skolan. Alla har jobbat. alla är eller har varit i långa nära relationer. Alla har olika livssituationer, olika familjebakgrunder, olika intressen och olika betyg. Men alla har vi klarat sig genom ungdomslivet. På bekostnad av oss själva. 

16 april 2018

Myt nr 2: Alla har lite ADHD


"Jag hade en släng av ADHD igår"
"Svårt att koncentrera dig? Det har ju jag med jag har väl också lite ADHD då"
"Jag tycker inte heller om att göra sånt som är tråkigt. Om det är tecken på ADHD så har jag det med"

Precis på samma sätt som att du inte har en depression bara för att du känner dig ledsen en dag så har du inte ADHD bara för att du har svårt att koncentrera dig en dag på jobbet eller för att du tycker att det är jobbigt att ställa dig och diska efter middagen. 

Att ha ett eller två symptom på ADHD betyder inte att du har all problematik som en person med diagnosen har och att uttrycka sig som meningarna ovan blir otroligt kränkande och nedlåtande även om det inte alls är det som är meningen. 
När det gäller fysiska sjukdomar och åkommor så uttrycker vi oss inte alls på samma sätt (Oftast inte i alla fall, myter och fördomar finns såklart runt många fler sjukdomar än ADHD och Npfdiagnoser) Men en sjukdom som inte "syns" har vi mycket lättare för att vilja förklara bort. 

Att uppfylla kraven för en ADHD-diagnos innebär att du har så mycket problem i vardagen att livet inte fungerar som det ska. Att ha svårt att koncentrera sig ibland och att ha koncentrationssvårigheter på diagnosnivå är två helt olika saker. 

Jag kan inte styra mitt fokus och min uppmärksamhet på det sättet jag vill och när jag anstränger mig för att vara närvarande och koncentrerad på något som inte fångat mitt intresse så blir jag helt utmattad efteråt. Alternativt att jag somnar mitt i det jag försöker att koncentrera mig på händer. Hjärnan stänger av. Jag vet inte hur många gånger jag somnade samtidigt som jag satt och antecknade på datorn under lektioner, eller hur många gånger jag har suttit på en lektion och det enda jag hör är pipandet från lastbilen som backar utanför, fläkten som låter lite för högt eller hur någon tre rader bakom mig tuggar tuggummi och ljudet färdas som en raket rakt in i min koncentration och efteråt är det ljudet det enda jag minns. 

Att inte göra sådant som är tråkigt kan såklart vara svårt för de flesta. För mig är det många gånger näst intill omöjligt. Varför? För att min hjärna suddar ut det. Jag glömmer bort det trots att jag tänkt på det flera gånger samma dag. Hjärnan tar TipEx över min mentala To do-list och suddar ut allt sånt som jag måste göra men inte har intresse för just nu.
Det låter kanske som bortförklaringar men det är inte roligt att känna att man motarbetas av sig själv hela tiden. I nästan allt. Varje dag. Hela. Tiden.


Nästa myt: Du har inte ADHD, du är ju som alla andra.