18 april 2018

Mnyt nr 3: Du kan ju inte ha ADHD, du är ju som alla andra.


Först måste jag bara peka på att alla diagnoser är otroligt individuella. Alla påverkas olika och symptomen är olika starka/jobbiga från person till person. Miljö, familjesituation och liknande påverkar också väldigt mycket hur problematiska problemen blir. Alla myter/missförstånd jag tar upp är det inte alla som möter, andra möter ännu fler. med det sagt, jag tycker att det är väldigt roligt att så många är inne och läser. Jag vet inte vad ni tycker för ni är inte så bra på att ge respons, men jag utgår ifrån att ni tycker att det är intressant, annars hade ni struntat i att klicka er in här :)

När människor möter mig idag så är det här ibland den responsen jag får. Att jag verkar för "normal" för att kunna ha ADHD. 
När mina barndomsvänner fick reda på att jag hade ADHD sa nästan alla att "Det har vi ju vetat hela tiden".

Vad är det då som har förändrats? 
Jag. 
Jag har förändrats. Inte så att min diagnos har försvunnit, långt ifrån, men för varje gång jag har insett att jag gjort, sagt, tyckt eller på annat sätt varit i en situation där mitt beteende inte har varit "normalt" så har jag tagit åt mig. Det gör svinont att känna sig annorlunda när det enda man vill är att vara som alla andra, och sedan har jag kämpat och kämpat och kämpat med att inte bete mig så igen. 
Är det lätt? Nej. 
Har det gett resultat? Ja. 
Precis som den mesta träningen gör. skillnaden mellan fysisk träning och det här är att det här blir inte lättare med tiden. Det kommer inte mer naturligt efter ett tag och kraftansträngningen blir inte mindre efter varje gång.  

Jag har hyperaktivitet, men inte i benen, jag har koncentrationssvårigheter men du märker inte av dem, jag har otroligt svårt att läsa av sociala koder, kroppsspråk, underliggande meningar, självklara signaler, men jag har tränat. Tränat, tränat, tränat. Till den grad att jag överanalyserar allt. Men det vet du heller inte om för det är väldigt sällan som jag kommer fråga dig om jag har analyserat rätt. för jag vill inte verka dum, eller elak, eller som att jag inte tror på vad du säger. Jag vill ju att du ska tycka om mig och jag kommer lägga väldigt stora ansträngningar på just det. Så du märker inte och när jag berättar så tror du inte på mig. 

Det är svårare att få bli utredd för diagnosen om man har klarat skolan men det är inte mindre viktigt. Det är på ett sätt inte så konstigt för många som har väldigt stora problem gör inte det. Men det är också många av oss som klarar skolan, av olika anledningar men som ändå har stora problem. Många av oss klarar av att studera, jobba, vara i relationer, men den kampen vi utför är fruktansvärd. Och hela tiden kämpar vi mot oss själva. Senaste åren har tre andra kvinnor som är eller har varit i nära relationer med mig också blivit diagnostiserade med ADHD. Alla har klarat skolan. Alla har jobbat. alla är eller har varit i långa nära relationer. Alla har olika livssituationer, olika familjebakgrunder, olika intressen och olika betyg. Men alla har vi klarat sig genom ungdomslivet. På bekostnad av oss själva. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna här!