7 februari 2018

Ilska, frustration och så här är psykisk ohälsa för mig.

Jag måste börja med att skriva att om du triggas eller störs av att man pratar om psykisk ohälsa så behöver du inte läsa det här. Jag är nämligen så fruktansvärt arg och idag tänker jag, för en gångs skull, berätta det.

Att prata om vad psykisk ohälsa innebär för olika människor måste det börja pratas om, jag är så less på att det ska vara tabu eller inte räknas som "riktiga problem". Har du inte upplevt det själv så är det ju fantastiskt, grattis, men jag har det. Och jag är less på att det ska ta sån tid att få hjälp.

För snart ett år sedan satt jag hos min läkare på psykiatrin och sa att nu orkar jag inte längre känna att jag inte klara av något, jag vill testa äta medicin och se om det blir någon skillnad. Jag hade varit så emot det innan men  nu orkade jag inte mer. 

När man ska äta medicin för ADHD måste man, som jag skrivit om tidigare, göra bla. EKG på hjärtat för att se så att allt är ok. Min läkare på psyk sa att så fort resultaten kommit skulle vi bara stämma av över telefon också skulle hon skriva ut recept så att jag kunde börja då det kan ta flera månader att hitta rätt sort och rätt dos och vi ville komma igång så snabbt som möjligt. 
Men när jag gjort mitt ekg, som var felfritt, så var jag tvungen att göra ett ultraljud med. Det är såklart jättebra att det kollas ordentligt då det är starka mediciner men för varje gång jag skulle göra en ny grej var det över 3 månaders väntetid och tiden för ultraljudet blev dessutom uppskjuten över en månad extra. Sedan skulle de svaren skickas tillbaka till min vårdcentral och de skulle i sin tur skicka svaret till psyk. Och nu sitter jag här med en mötestid i MARS som är ganska exakt ett år sedan min senaste tid. 

För att ni ska förstå varför vi verkligen vill att jag ska äta medicin tänkte jag berätta hur en dag är för mig. 
På grund av min Adhd har jag problem med flera andra saker, bland annat ångest. 

Först sover jag dåligt hela natten, jag vaknar lätt och ligger vaken långa stunder, vaknar på morgonen och får utföra ett mindre krig med mig själv för att ta mig upp ur sängen. 
Sedan under dagen ligger det ett konstant moln av ångest över allt. 
Styrkan går dock i vågor och i bra perioder kommer de höga vågorna kanske 1-2 gånger om dagen, i de dåliga kommer de ca 5-7 gånger om dagen. 

När en våg kommer gör det ont att andas, känslorna av att kräkas, gråta och skrika i frustration virvlar som en storm om vart annat på insidan. Jag mår illa och det känns som att hjärtat ska hoppa ut ur bröstkorgen. Det är i alla fall bästa sättet jag kan beskriva det på. 
När vågen lämnar så är bara trycket över bröstkorgen kvar, ofta tillsammans med en känsla av att vilja gråta men då jag hatar att göra det så brukar jag trycka undan den allt som går. 

Jag har varit i en dålig period nästan hela tiden sen i somras vilket såklart är fruktansvärt påfrestande på min energi och på Patrik då han får ta väldigt mycket ansvar hemma för att jag inte orkar samtidigt som han oroar sig över mig.

Nu kanske du träffar mig ibland och tänker att "jag har minsann aldrig märkt att du mår dåligt på det sättet".

Nej. Det har du inte för jag har inte gett dig tillåtelse till det.

Den enda som märker av det här är Patrik och inte ens han märker av allt. 
Anledningen? Jag har haft det så här så länge jag kan minnas och jag har blivit expert på att inte visa vad jag känner. 
Varför? Ja för att det helt enkelt inte uppskattas av omgivningen att man mår dåligt. Det lär man sig snabbt. 

För mig kan adhdmedicinen förmodligen ta bort väldigt mycket vågor och nu känner vi att det börjar bli lite för jobbigt att ha det så här. 
Jag vill ju kunna jobba, plugga, vara närvarande och göra saker här hemma men allt blir lidande av att känslorna tar så mycket plats. 

Och jag orkar inte längre leva och spela teater för dig, vem du än är. (Jag orkar däremot inte börja visa dig heller så försök bara ha förståelse för att jag mest troligt inte mår som jag ser ut)
Nu vet du.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna här!