31 oktober 2016

Att leva med Adhd.

När jag berättar för andra människor att jag har Adhd så får jag väldigt ofta frågan om hur det är.
Hu är det att leva med Adhd?

Och en del av mig känner spontant att jag vill svara "Jag vet inte", för jag har ju inte vetat, under så lång tid under min uppväxt så har jag inte vetat.

Samtidigt så vet jag ju verkligen, för jag lever ju med det varje dag. Men jag har svårt för att förklara det för hur jag upplever det är ju en helhetsbild och jag har svårt för att beskriva den.
Så jag tänkte att jag skulle köra en liten bloggserie om Adhd, både för min egen skull, för att få lära mig att sätta ord på hur jag upplever det själv, men också för er skull, så att ni får en möjlighet att komma in i min värld lite. Allt som en person med adhd upplever kan upplevas av en person utan adhd också i viss utsträckning. Men inte på samma nivå och med samma styrka. Därför kan man känna igen sig i vissa saker, men det är viktigt att komma ihåg att saker som för andra kanske bara är lite jobbigt eller något som bara inträffar ibland, är för mig ett så stort problem att det blir ett funktionshinder.

Jag är uppvuxen i en familj med mycket regler och förväntan på ansvar. Som barn och tonåring tyckte jag att det var helt fruktansvärt jobbigt, som nog de flesta tonåringar gör, men nu som vuxen inser jag att det förmodligen är det och den respekten jag haft för mina föräldrar som gjort att jag inte spårade ut som tonåring. Det är klart att jag har testat gränser och gjort sådant jag inte fick i stor utsträckning, men jag är helt övertygad om att det hade varit betydligt värre om jag hade haft lösare tyglar hemifrån. (Återigen, förmodligen många som kan känna igen sig i det)

Jag har alltid klarat skolan, men gjort allt i sista minuten. Jag vet inte hur man pluggar, jag kan inte sitta ner och bara läsa något och få in det. Jag somnade under lektionerna eller så satt jag och ritade, dagdrömde eller skrev om andra saker. När jag tog studenten så hade två av mina favoritlärare (Helt fantastiska kvinnor) skrivit ut individuella citat till alla i klassen som de tyckte spelade in på dem.

Ett av mina var

" För att bli en mästare, spela en rond till".

Den läraren sa att så fort jag visste att jag hade godkänt så gav jag upp. Hur mycket mer jag än hade att ge så tog det slut bara jag visste att jag klarade momentet.

Och det är så sant. I allt jag gjort i skolväg så har min inställning hela tiden varit att klara det. Att klara mig. Har det varit ett ämne som jag tyckt varit väldigt intressant ja då har jag gett mer men inte för ett högre betyg utan bara för att det varit roligt.

Jag har också haft svårt att vara tyst på lektioner, svårt att vänta på min tur. Jag har många många gånger bara pratat rakt ut i klassrummet om jag haft en fråga, ett svar eller en åsikt. Samma i diskussioner, jag avbryter och tar för mig och stör. Jag vet att det är fel/dålig etik, men jag har så svårt att kontrollera det. Ofta kommer jag på mig själv direkt efter och då skäms jag så otroligt mycket. Därför brukar jag försöka vara noga med att berätta sådant när jag pratar om Adhd:n så att andra kan förstå. Det är okej att säga till mig om jag blir respektlös på det sättet i ett samtal. Jag gillar det inte såklart, ingen gillar att bli påmind om sina brister, men jag vet att jag verkligen kan behöva det.



Jag tycker verkligen att det är viktigt att prata mer om adhd och andra NPF-diagnoser. Har ni några frågor eller något ni vill att jag ska försöka skriva mer om så får ni jättegärna ställa dem. Jag ska försöka hitta olika vinklar och situationer att skriva om så att ni får fler exempel på hur det kan vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna här!