1 april 2016

Att vara någons fru

Då en av mina bloggar flyttats över till denna kommer vissa inlägg komma upp dubblet. Detta skrevs i Februari men kommer upp på denna bloggen nu och är ju inte alls mindre aktuellt nu 1,5 månad senare :)
............

Så, om man har en sida som heter livet som fru, så kan det ju tyckas att man bör skriva något om detta också. 

Jag älskar att vara fru, speciellt eftersom att jag får vara fru till Patrik som råkar vara den bästa människan som finns på denna jord. Att vara gift är inte hela min identitet men det är absolut något som identifierar mig. En relation handlar om så mycket och det är något som formar den personen man är, jag är hans och han är min. Idag är det många som inte vill säga så, att man hör till någon annan. Men jag vill höra till Patrik och jag vill att han ska vara min. Att hänge mig åt honom till den grad att jag inte längre bara tillhör mig själv. 

Vi har varit ett par i ca 6,5 år och för mig, som inte hade varit i någon relation som överlevt 3 månaders-gränsen innan, kan det ibland slå mig med en sådan kraft att jag faktiskt är kvar i denna, 6,5 år senare. 

Som alla par så har vi gått, och går fortfarande, igenom mycket tillsammans och min kärlek till min man är så mycket starkare idag än den dagen vi gifte oss. Men det är en kamp, att vara i en så nära relation med någon annan. Det är få människor man skulle klara av att leva så nära så länge som man gör med sin partner, i alla fall för mig. 



Att vara gift och kvar i sin relation är ett beslut man tar varje dag när man vaknar. Inte medvetet kanske, men det är ändå där. Att älska någon och vilja den människans bästa är också ett beslut. I början känns det inte så, när förälskelsens hormoner flödar och allt är en dans på rosa moln, så är det där att älska lika lätt och självklart som att andas, men i takt med att förälskelsen lägger sig och de rosa molnen förvandlas till en asfalterad vardagsväg med för mycket småsten på sina ställen, då är det inte alltid lika enkelt. 

Det man då får göra varje morgon är att istället för att springa barfota så tar man på sig stadiga skor som klarar av asfalten och all småsten. Den fantastiska känslan att älska någon annan försvinner inte, men den byter karaktär och skepnad och för vissa blir den omöjlig att känna igen. Om man då inte bestämmer sig för att fortsätta vårda och värdesätta relationen så är det risk att den inte håller. Jag är inte alltid kär i min man, jag har nästan aldrig de där fjärilarna i magen längre och jag räknar inte alltid ner minuterna tills han kommer hem igen. Men han är den jag helst av allt pratar med, den personen jag villl dela alla mina tankar och känslor med och han är den jag allra helst spenderar alla dagar och kvällar i veckan med. Jag är så trygg i hans närvaro att jag kan släppa alla murar och all skyddsutrustning och det finns ingen människa som får mig att känna mig så värdefull som han gör. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna här!