14 september 2014

i väntan på tåget

Något som är jobbigt och som adhd:n gör värre, är att då jag sovit så lite det här sista året så går luften ur mig för typ ingenting. Jag orkar inget längre och jag märker att jag inte alls mår lika bra.

Jag har fortfarande de där ilen av rastlöshet och kreativitet det är bara det att de stannar i huvudet. Kroppen orkar liksom inte leva ut dem längre. Vilket i sin tur leder till att jag mentalt typ kokar över för jag har så mycket som vill ut och alla 1000 spår som körs samtidigt börjar bli överbelastade. 

Det gör att jag blir irriterad och sur för väldigt obetydliga saker och det är inte den bästa platsen att vara på när man har små barn. Elsa förstår ju inte varför jag blir så arg och trött jämt och det gör mig så ledsen när jag inte orkar vara pedagogisk och ha det tålamodet som jag vet att hon behöver att jag har. 

Men med tiden kommer det bli bättre. Det är den målbilden jag får hålla fast vid i dagsläget, att det kommer komma en dag, när den biten blir lite bättre.

Ungefär så här känns det;
Alla mina tankar, inspirationer och viljor står och trängs på perrongen och vill gå på mitt tåg av energi. Problemet är bara att alla aldrig ryms...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skriv gärna här!