18 november 2013

Att leva med dolt funktionshinder.

Jag har funderat länge fram och tillbaka på huruvida jag vill att människor ska veta eller inte. Men faktum är att det är en sådan stor del av mig och den jag är. För två år sedan ganska precis gick jag till min läkare för att jag hade känt mig så otroligt trött under hösten. Egentligen så har jag alltid känt mig trött när jag har varit tvungen att prestera mentalt, har alltid somnat i skolan både under högstadiet och gymnasiet men även sen under bibelskolan och den YH-utbildning jag tog examen från i våras, och det var då för två år sedan som jag fick nog.

Jag berättare för honom hur jag mådde. Själv trodde jag att det var någon typ av manodepressivitet då jag även mådde väldigt dåligt psykiskt i omgångar samtidigt som jag kunde få ryck och gå helt in i något intresse jag hade, ex. ställa mig och baka i 16 timmar i sträck och glömma bort att äta och gå på toaletten. Eller sy, eller något annat kreativt. Och sedan när det rycket var slut så var det som att luften gick ur och jag kunde känna mig mentalt utmattad i flera dagar efteråt. Bara låg på soffan och sov för att jag inte orkade något.

Min läkares diagnos var dock lite annorlunda än jag hade trott.

Adhd.

Först visste jag inte riktigt hur jag skulle tänka kring det. Läkaren sa, efter att ha pratat med mig en lång stund om det, att om han skulle skicka en remiss för utredning så hade det inte varit säkert att jag skulle få någon. Jag hade redan lärt mig mycket om vad jag klarade och inte klarade av och var egentligen inte så förhindrad av diagnosen i min vardag. Mycket tack vare Patrik som hela tiden stöttat och hjälpt mig.

Så jag åkte hem och läste på. Och insåg ganska snabbt att min läkares diagnos stämde. Att läsa igenom symptomen var som att någon satt och läste upp alla de egenskaper hos mig själv som jag tyckte var så otroligt jobbiga. Det visade sig också att det är mycket vanligare att man som kvinna får diagnosen som vuxen, då forskning tidigare bara varit inriktad på hur adhd beter sig hos pojkar, vilket inte är samma som för flickor och då har man inte heller upptäckt diagnosen när man är barn.

Jag fick även möjlighet att prata med en anställd på skolan där jag gick som också har adhd och fått sin diagnos som vuxen samt se en film som heter "Mitt huvud är en torktumlare" eller något liknande.Som handlar om vuxna som fått veta att de har adhd.
Och det var så skönt att få höra att det fanns andra som kände precis som jag.
Att jag inte bara var konstig utan att det faktiskt var något som var fel. Som inte funkade som det skulle. Det att jag känt i flera år att det var något som jag inte fattade, något som jag inte hade som alla andra verkade ha, den känslan fick plötsligt en förklaring. Och även om det aldrig är roligt att få veta att man är sjuk, så är det väldigt skönt att veta att man inte är knäpp.

Samtidigt hamnade jag i en otrolig kris. Jag har alltid haft lätt för att döma ut andra och hade innan lätt tänkt att de med diagnoser var konstiga och ibland till och med obehagliga och jobbiga. Och helt plötsligt var jag en av dem. Det påverkade min självbild en hel del.

Under de två åren som gått sedan jag fick veta det här har jag lärt mig så mycket om mig själv. Jag har också fått kämpa mycket. I början ville jag inte att någon skulle veta. Dels för att jag skämdes, men också för att jag inte ville att människor skulle ändra uppfattning om mig. Om man hade problem med hur jag var utan att veta att det låg ett funktionshinder bakom vissa saker då fick det vara. Jag bestämde mig snabbt för att jag inte var min diagnos utan den var bara en del av mig.

Men faktum är att den delen av mig är otroligt stor.
Det är så mycket i min personlighet som påverkas utav den att jag inte kan låssas som ingenting.
Det faktum att jag pratar så fruktansvärt mycket.
Att jag inte känner av vart många gränser går.
Att jag avbryter när andra pratar och inte inser att jag gör fel
Hur ofokuserad jag kan vara när någon försöker berätta något och hur jag hela tiden försöker dölja att jag inte alls hört vad personen sagt.
Hur min hjärna liksom stänger av när den blir trött. Trots att jag tycker att det som händer är otroligt intressant.
Hur det i min hjärna kan pågå vad som känns som 1000 olika tankar och idéer samtidigt och hur svårt jag kan ha på att bara fokusera på en utan dem.

och det här är bara axplock. bara en liten liten del av allt.
Någon som lyckats beskriva adhd på ett otroligt bra sätt är denna tjejen och den här. 
Deras sätt att använda bilder gör det mycket lättare att förstå och förklara hur det känns.

Så det är hur verkligheten ser ut. Jag är mamma, jag är 24 år gammal, jag har mest troligt adhd och jag är fortfarande samma människa som innan du inte visste.

2 kommentarer:

  1. Å jag älskar dig precis sån du är, med eller utan ADHD 💟💛💚 du är en fantastisk vän & rolig att vara med, en underbar mamma å en fantastisk fru!! Så bara så du vet!! Jag tycker om dig.

    SvaraRadera
  2. Å jag älskar dig precis sån du är, med eller utan ADHD 💟💛💚 du är en fantastisk vän & rolig att vara med, en underbar mamma å en fantastisk fru!! Så bara så du vet!! Jag tycker om dig.

    SvaraRadera

Skriv gärna här!